Spår i snön

För ett tag sedan lyckades jag vinna en novelltävling.
Det var podden Mannen med den gula rocken som bad en att under titeln SPÅR I SNÖN skriva en novell och skicka in. Och jag hade en passande text. Problemet var att den var kort, alldeles för kort. Och, enligt mig, för ”oskräckig”. Jag blev tvungen att, på några få dagar, skriva till massor och skräcka till den. Det var svårare gjort än jag räknat med. Gav upp flera gånger på vägen, och tänkte att det var kört. Jag skulle inte hinna få ordning på den med livet som bakgrundsbrus. Men skam den som ger sig. Jag blev klar, och jag blev nöjd. Tack vare min eminente författarkollega, Mårten, och hans fina tips och trix blev det till slut en novell värdig att skicka in.

Och sedan går jag och vinner. Det är bara helt sjukt. Nedan kan ni läsa novellen SPÅR I SNÖN, och om ni gör det, kommentera gärna vad ni tycker. Sådant är fantastiskt kul att höra, ska ni veta. Ni kan dessutom lyssna på poddens inläsning av novellen här.
På grund av tidsbrist hann jag inte gå igenom novellen mer än ett par gånger innan jag skickade in den, så ha i åtanke att den kan ha sina brister. Men en större bearbetning är på gång.

Spår i snön

En ljummen majkväll 1953 invid det igenvuxna tågspåret, i en tät dunge av snövit hägg och svagt mandeldoftande slån, hittar den kutade kvinnan lådan i trä.

Väl hemma står hon på hallmattan, fortfarande med skor och jacka på, och en öppen låda vid fötterna. En tvekan griper tag i henne. Hon viker ihop brevet, läser flicknamnet på kuvertet igen. Samma efternamn, tänker hon och lägger tillbaka de gulnade pappersbitarna i lådan.

Vad mannen som författat orden däri åstadkommit i det liv som under en kort period i tiden var hans att låna, kommer Margareta Eriksson inte att få veta. Hon ska leva återstoden av sina dagar i ovisshet. När hon dör, gör hon det utan att veta om att hon var det enda som höll Ivar Olsson vid liv.

****

Ivar Olsson var en blek man. I alla avseenden en intetsägande man med orange mustascher, och ögonen, som varken sett världen eller livet i all sin prakt, sjönk allt djupare in i ögonhålornas mörker. Mycket mer fanns inte att lägga märke till kring Ivar Olsson. Hans person var anspråkslös. Tystnaden var obeveklig när han meddelade sin närvaro i rum och liv, och knappt sades någonting åt hans håll. I de andras verklighet var det blott med köttet, blodet och kontrakten Ivar Olsson existerade. Som han gjort sedan ungdomens dagar.

    Livet, var tanken som fram till den här kvällen hållit honom vid liv.

    Men när han nu stod på kajen, när hon, utan att ägna honom en blick dansade förbi honom igen, förmådde han bara att tänka Döden.

Och den kom samma natt. Som han önskat. För han hade slutligen tröttnat på att vara osynlig, ville bort från allt. Från det han var och det han aldrig blivit. Från det de andra hatade att han stod för.

Han vaknade av viskningarna.

Ivaarooolssoooon Ivaarooolssoooon Ivaarooolssoooon

Och såg den – först suddigt som vore det en dröm, sedan skarpt som vore han klarvaken – varelsen. Hukande vid sängens fotända. Naken. Kroppen slank, kvinnolik, och huden slät. Dess ansikte saknade näsa men ögonen, två knappnålssmå gluggar på vardera sida av pannan var fästa vid honom, blottade mellan blinkningarna två svarta hål med något glödande i mitten. En slags mun hade varelsen också. Överläppen såg ditritad ut, som ett kajalstreck som någon dragit en fuktig servett över. Direkt under, en enda bred rakbladsvass tand. Där underläppen och hakan borde ha suttit var det tomt. Ett hålrum. Som om den delen av ansiktet kapats rakt av vid mungiporna.

    Varelsen sköt rygg. Ljudet som uppstod – först knarret, sedan smällen – lät som att någon fällde ett träd i sovrummet, då två vingar fälldes ut. De välvde sig över Ivar Olsson och sängen. Mörkret tycktes spegla tomrummet som fyllt hans kropp sedan länge.

Ivaarooolssoooon Ivaarooolssoooon Ivaarooolssoooon

Han rörde sig inte. Låg blick stilla bland lakan som blev allt fuktigare. Men han var lugn, inte alls rädd. Han var redo. Varelsen gjorde honom inget, närmade sig honom inte. Den bara satt där, stirrade. Viskade hans namn.

Tills han svarade henne.

“Ja?”

Ivaarooolssoooon …

Varelsen tystnade, och hon log. Ett leende så brett att det sträcktes från öra till öra, eller där öron borde ha suttit. Hon förklarade varför hon var hos honom i natt, att hon kommit å hans vägnar. För att han bett henne. Hon kom alltid när någon bad henne, sa hon, gav honom sedan sitt namn, och en utväg. En chans att synas. Att få bli någon han inte trott var möjligt, som han sedan länge givit upp hoppet om. Men uppgörelsen kom inte gratis, hon krävde något i utbyte.

Ivar Olsson låg tyst kvar i sin säng. Han lyssnade till viskningarna, på orden som flöt runt i rummet, som upprepade samma saker om och om igen.

Varelsen stängde munnen, fällde in vingarna och fäste åter knappnålsögonen åt hans håll. Insikten föll över Ivar Olsson. Dödens viskningar. Det var det han lyssnat till. Det var vad han hade bett om, och vad han fått.

Utan en tvekan, utan en darrning på rösten gav han henne allt, och somnade. Nästkommande veckor levde han samma liv som innan den där natten, som om ingenting hade hänt. Såvitt han visste var besöket en dröm. En mardröm, om Döden. Om att han skulle tyna bort och upphöra att existera. Så han väntade. Länge.

Tills en sensommarkväll då allt han vetat om livet omkullkastades. På kajen kom hon dansande. Hon sjöng genom ett varmt leende och svängde med sin skrikande röda klänning. Den Ivar Olsson en gång varit hade låtit henne dansa förbi, låtit henne träffa någon annan. Någon som inte var som han. Men den här kvällen var annorlunda. Det låg någonting i luften, den var svår att andas. Tjock. Tät av förväntan. Av möjligheterna att slå sig fri från det gamla och bjuda in det nya.

Ivar Olsson sträckte fram sin hand, presenterade sig med sitt efternamn. Bjöd upp till dans. Kvinnan i rött stannade upp och såg på honom, på ett sätt som han hade aldrig tidigare blivit sedd. Sedan tog hon Ivar Olssons hand i sin, och inte på många år släppte hon den.

Elisabeth blev Ivar Olssons allt, och han hennes. Världen cirkulerade kring dem. De var mittpunkten. Den sista byggstenen. Kärnan. Ivar Olsson levde upp. Han höjde rösten. Existerade. Växte sig längre och längre för varje nej och ja han yttrade. För första gången hördes han. Och människor lyssnade, de såg honom. Ansåg att han blivit någon, någon att lita på och skratta med, någon att älska och att älska med.

Dottern blev ett vinterbarn, och Astrid namnet hon bar. En snöängel, som barnmorskorna kallat henne.

Men Ivar Olsson firade i tystnad. Han var snärjd på annat håll. Tyngd av mannen han en gång varit. Av samma man som hade låtit Elisabeth dansa förbi honom den där sensommarkvällen.

Han försökte verkligen, det gjorde han. Försökte att glömma bort den där mannen, och vara den man som vågat dansa med Elisabeth tills svetten drypt. Men en gång om året kom den nakna bevingade kvinnan på besök. Påminde honom. Om kontraktet som skrivits, om uppgörelsen de två emellan. Om skulden han en dag skulle bli tvungen att betala.

Otåligt väntade han på dagen som aldrig kom. I väntan blev flaskorna kaosbärare och Ivar Olsson höll sig allt oftare hemifrån. Från sin familj. Jobbade från morgon till kväll, ibland hela dygnet. Han kunde inte med gott samvete visa glimtar av den mannen han lovat bort till en annan, som tids nog skulle överge dem. Istället höll han sig på avstånd. Och drack. För varje tom flaska han lämnade efter sig, urholkades även han.

Sju år klarade Elisabeth. Mannen som varit hennes allt var till slut ingenting, en skugga av sig själv, och en dag sa hon jag klarar inte mer, och tog Astrid med sig.

Samma kväll kom den tillbaka. Som avtalat. I sängen, viskande hans namn.

Ivaaarolssoooon Ivaaarolssoooon

Hon sköt rygg och fällde ut sina vingar, välvde dem över Ivar Olsson och sängen. Sedan tystnade hon. Log sitt bredaste leende. Ur hålan vid hakan väste hon nu fram ett annat ord.

    kontraktet … kontraktet …

För varje gång ordet lämnade hålet i hennes ansikte lyste gluggarna i pannan upp mörkret under vingarna. Hon hade hållit sin del av avtalet, sa hon, det var tid för honom att göra detsamma. Tid att betala tillbaka skulden.

Och Ivar Olsson blev obefintlig. Köttet och blodet var inte längre önskvärda. Han tynade bort. Han sänkte rösten, krympte för varje nej och ja han yttrade. Snart hörde ingen honom längre. Hans blotta existens ifrågasattes. Människorna såg honom knappt, ansåg att han blivit vek. Någon man trampade på och skrattade åt. Någon att hata. Han blev åter en blek man i orange mustascher, en man vars ögonhålor snart blivit till grottöppningar.

Varje dag som tilldelades Ivar Olsson, förlorade han en liten del av sig själv. Av det han under en kort period i tiden fick låna. Det han haft, och det han mist. Dagen kom då han insåg det oundvikliga. Att han bara hade en sak kvar att förlora.

    Du behöver förlora dig själv, innan du finner någonting alls.

Livets dystra sanning, intalade Ivar Olsson sig själv och klev med huvudet högt in i förnekelsens trygga töcken till dofterna av menthol, humle och urin.

Och aldrig vände han om.

Ensamheten som följde Ivar Olssons val kom han sällan att ångra. Flugornas ihärdiga surr i gatlyktornas ljus under milda sommarnätter var för Ivar Olsson sällskap gott nog, och när de bevingade vännerna långt om länge försvunnit och ett vitt täcke lagt sig över gatorna lät han pryda dem med snöänglar.

De andra, de förbipasserande, lade knappt märke till honom. Suckade fram sin avsky. Muttrade saker som att han minsann fick skylla sig själv. Ingen stannade till, frågade hur det var fatt. För dem var hans liv inte värt mer än ett ögonblicks uppmärksamhet. Men för Ivar Olsson var ögonblicken av gränslöst värde. Det var enda gången han lät sig påminnas om dem. Om det han vunnit och gått miste om.

Oundvikliga var nätterna då tankar om skuld sköljde in och ville dränka honom. Men Ivar Olsson tillät sig inte dränkas. Inte ens en ljummen majkväll, på en solkig filt i en tät dunge av snövit hägg och svagt mandeldoftande slån, minuter innan evigheten.

Av döden hade han fått tid. Tid att leva, tid att stänga ute ensamheten för en stund. Han valde minnena över ångern. Kunde fortfarande känna hur linjerna i Elisabeths hand skavde mot handflatan. Hur Astrids små fötter trampade över hans mage när hon som bebis låg i hans knä. För en kort stund fick han vara en far och en man. En älskare. En människa. Han ångrade ingenting.

I juli samma år lämnade Astrid Olsson jordelivet. En mystisk lungsjukdom hade ätit upp henne inifrån. Någon saknad över en förlorad far på den sista av hennes dagar fanns ingen tillstymmelse till, hon förmådde inte sakna ett namn utan ett ansikte.

Året efter dotterns bortgång, dog Elisabeth. Av sorg, sades det.

Årstider kom och gick innan en fårad faster följde den inslagna vägen. Listan med namn på människor som på ett eller annat sätt var anknutna till Ivar Olsson suddades sakteliga ut. Och en kväll i sena maj, under en solkig filt i en tät dunge av snövit hägg och mandeldoftande slån, skrevs Ivar Olssons namn för sista gången. Med ojämna, hårt dragna linjer. I blyerts. Av honom själv. På kuvertet som omslöt ett brev med brännande ord.

Ord, som han hoppades skulle ge honom själslig ro när han nått den sista anhalten.

Ord, flätade av bottenlöst vemod.

Ord, som Ivar Olsson aldrig trodde skulle bli lästa.

Kölden hade under nätter och dagar långsamt krupit in under filten, tätt inpå kroppen. Kramat hårt om muskler och leder, fått blodet att frysa. Hjärtat att stanna.

En ljummen majkväll 1953, under en solkig filt invid det igenväxta tågspåret, backade så Ivar Olsson ur ett sammelsurium av påträngande dofter såsom menthol, humle och urin, för att tyna bort i en annan nyans av mörker. Förutom sargade organ och en låda i trä efterlämnade han, femtioåtta år gammal, ingenting. Mannen i orange mustascher, vars frånvaro belyst de tre släktingarnas jordfästningar, lämnades ensam på sin egen.

Det hade döden sett till. Den nakna kvinnofiguren som hukade vid hans sida i gräset. Med utfällda vingar, och klorna i hans bröst. Hon som väste fram det där ordet Ivar Olsson inte längre kunde höra. Hon som ansåg att skulden ännu inte var betald.

****

Fyra år efter Ivar Olssons död satt tre bedagade män vid ett pokerbord, talade i mun på varandra under cigarröken som ängsligt cirkulerade ovanför deras huvuden.

En av männen tog ensam över ordet.

“Hoppas inte du hör mig där uppe nu, Johansson, men det finns ingenting med åkeriet värt att tala om”, sade han och rev lätt i huden intill ärret under ögat. Slängde några marker över bordet. “Jag synar fem och höjer tio.”

Den robuste mannen till höger om mannen med ärret suckade uppgivet. Lade ifrån sig sina kort.

“Johansson var en knöl, det är alldeles sant”, sade han. ”Kommer ni ihåg när han … vad hette den där praktikanten som Johansson inte hade mycket till övers för? Den veka lilla musen?”

Mannen med ärret hostade till.

“Olsson, var det väl?” Han hostade igen.

Rosslingarna som följde fick de andra runt bordet att stanna upp. Men ingen frågade om allt var okej. De visste redan.

“Just det, Olsson”, sa den robuste mannen istället. “Johansson var ibland riktigt elak mot honom.”

Männen drevs till en slags tystnad som påminde om praktikanten, när de med visst obehag mindes en svunnen tid.

Den tredje mannen, mannen i filthatten, tittade eftertänksamt upp i cigarrmolnet. Han tog tag i brättet och lyfte hatten av huvudet. Drog fingrarna genom håret och sade:

“Var det inte Ivar han hette? Ivar Olsson?”

Männen runt bordet nickade instämmande, och aldrig igen lämnade det namnet någons läppar.

Kvällen kom, skratten lade sig och whiskeyn sinade. De tre männen skildes åt. Mannen med ärret under ögat somnade samma kväll in, med sina vänner nära i tanken. Med ett leende lika brett som den nakna kvinnans, hon som hängde över honom, som satt klorna i hans bröst.

Åren gick. Den andre och tredje mannen slöt en efter annan upp bredvid mannen med ärret. Vid ett runt bord, där de spelade poker och drack whiskey under cigarrmolnet som cirkulerade ovanför deras huvuden.

Ivar Olsson, praktikanten, föll således ännu längre ned i världens avgrundsdjupa hål av glömska.

****

Låset till trappuppgången försvann under hösten, lämnade ett gapande hål ut till vintern efter sig.

För de andra innebar det djupa suckar.

För de vilsna innebar det hopp.

Under spiraltrappan låg en åldrad man hopkurad. Den blå kepsen med ankaret därfram var hans signum, och namnet han tilldelats av de vilsna lika självklart.

Kaptenen.

På den kylslagna betongen kom han att tänka på den förre ägaren till filten. Den som höll honom gömd, som hade hållit honom varm under de kyliga nätter som visade sig allt oftare.

Olsson.

Värmen steg under filten när han mindes sin vän.

I de bakåtsträvande utkanterna av det samhälle som tog sig framåt utan deras hjälp hade Kaptenen och Olsson blivit vänner. Deras gemensamma intressen höll sig vid ett fåtal, desto fler var skratten. Tätt inpå varandra skrålade de bort hjärtats tyngd. In och ut ur gryningen, och in i den igen. När ruset nått toppen, nått dalen den oundvikliga, vaggades de in i trötthetens dimma och gick åt varsitt håll.

Veckor kunde flyta samman, passera innan de sågs igen. Den ene skulle inte leta efter den andre, det var en tyst överenskommelse dem emellan. Således lämnades deras möten att uppstå av misstag eller genom ödet.

Någonting tyngde Olsson, det kände Kaptenen. Men ensamheten var Ivar Olssons fristad. Kaptenen visste bättre än att ifrågasätta sin väns önskan.

Men en kväll i sena maj, då saknaden vuxit sig så stor i Kaptenens mage att en glasbotten riktad mot himlen inte längre var lindring nog, bröt han överenskommelsen. I blindo sökte han efter sin vän. Snön var borttvingad av värmen som våren burit med sig, och med den änglarna som Olsson lämnat.

Om det var av misstag eller av ödet Kaptenen fann sin vän den där kvällen i sena maj, för snart tio år sedan, det gjorde detsamma. I ett buskage under en solkig filt låg Olsson, med en liten låda av trä i famnen. Kaptenen förstod att deras sista möte skulle vara där och då, och föll på knä invid sin vän. Han tackade för skratten. För minnena, de odödliga, och hälsade att de tids nog skulle ses igen. Sedan lade han sig bredvid Olsson, tog hans hand i sin, och tillsammans gjorde de årets sista ängel där på gräsplätten.

Intill slånbusken grävde Kaptenen ett hål, inte mycket djupare än den lilla trälådan. Han täckte hålet och lådan med snövit hägg. Lämnade platsen. Kontaktade sedan polisen och beskrev området där han lämnat sin vän ifred för sista gången.

I tio år hedrade han Olsson genom att vid vinterns första snöfall göra en snöängel invid tågspåret.

Men efter den här kvällen skulle inga fler änglar bli gjorda. För i trappuppgången, på den kylslagna betongen under spiraltrappan blev Kaptenens sista tanke: “en naken kvinna, mitt i vintern”.

****

Under en av sina allt långsammare promenader hittade Margareta Eriksson den. I skogsdungen nere vid stigen intill det gamla tågspåret låg den halvt begravd: en murknande låda i trä, täckt av färglös hägg.

Kuvertet hon håller i handen bär en gulaktig ton. Fotografierna som låg däri har förlorat sin forna lyster; fotografier av oförstörda barnaleenden och av en kvinna, troligtvis flickebarnets mor. Någon har låtit en sax tugga sönder ett par av dem och om man tittar noga kan ett halvt, suddigt ben urskiljas vid ena kanten. Ivar Olssons ben,

men ingen tittar noga.

Tankarna ägnar Margareta Eriksson varken åt flickebarnet eller åt motivet till ituklippningen. Eller åt brevet hon låtit bli att läsa. Istället försöker hon undvika att bränna sig när hon försiktigt lägger högen av fotografier och det gulnade kuvertet i den sprakande brasan.

Orden på lappen däri är kärleksfullt sammansatta, men betyder i denna stund ingenting. Som de gjorde, innan de aldrig blev lästa.

Ansikten smälter. Bokstäverna på kuvertet svartnar, förkolnas, försvinner i ett askmoln. Kvar i glöden, undkommen elden, ligger en bit av brevet kvar och glöder i kanterna.

AR OLS

Vedträet som den kantglödda pappersbiten tar sin sista vila på fattar eld och bokstäverna ändrar färg.

R OL

Det gnistrar till. En ensam flamma tar med obönhörlig kraft tag i de sista bokstäverna. Får fäste. Förintar dem. Suget från skorstenen avslutar vad elden påbörjat. Kuvertet som omsluter brevet, brevet med orden till en dotter, de allra sista orden som Ivar Olsson förmått sig skriva ner är borta.

Och ett tryck faller tungt över Margareta Erikssons bröst.

Tjugotre dagar senare, och trettioåtta år efter Ivar Olssons död, flämtar Margareta Eriksson fram sina sista andetag varpå hon kollapsar i en hög av beige ylle och skrumpen hud, under en naken bevingad kvinna.

Just där.

Just då.

I ett svepande kort ögonblick, när varelsen gräver upp Ivar Olssons grav, sliter tag i hans vilande själ och slungar in den i mörkret ovanför sin hals, suddas det sista av Ivar Olsson ut från jorden.

Om han någonsin existerat.

Jag kommer snart

Veronica Maggio, du din. Du visste precis. Det var ju igenkänningsmusik det där du sjöng då, du vet när, du vet. Genom dig har jag listat ut hela man-kvinna-grejen. Hur viktigt det är att komma. Och att ”komma snart”, det betyder egentligen inte alls vad man tror det betyder.

Kolla här. Två exempel som bevisar allt:

1.

Kvinnor: ”Jag måste till stan snabbt. Fixa lite grejer. Jag kommer snart.

*sniffar doftljus i femtio minuter

2.

Jag: ”Måste på toa. Det är nummer två. Jag kommer snart.”

En minut och tolv sekunder senare hör jag Fanny smyga utanför toalettdörren.

Jag: ”Hallå?”

Fanny:

Jag:

Fanny:

Jag:

Fanny (genom nyckelhålet): ”Du sa SNART.”

Tack, Maggio. Nu vet jag att det är samma fast olika för alla. Eller ja, för femtio procent av befolkningen. Tack.

Hal(sduk)eluja.

Det tog trettiosju (37) år. Trettiosju långa vintrar för mig att inse att jag inte vetat någonting om livet

med halsduk.

Jag tar det från början. Från där insikten bankade hål i pannbenet, där jag insåg att jag aldrig igen skulle behöva frysa om lille halsen.

Såg en kvinna på busshållplatsen. Hon var en välklädd sådan, med läderportfölj och håret uppsatt i en perfekt fläta. Men det var inte därför min blick fastnade vid hennes uppenbarelse.

Hon hade halsduk. Och halsduken var knuten på ett sätt jag inte visste var möjligt. Jag gick närmare. Tittade noggrannare. Lade på minnet hur kvinnan knutit den. Och när jag kom fram till jobbet, testade jag. Döm av min förvåning när allt jag tidigare vetat om halsduksknytning slogs i spillror. Halsduken hade aldrig suttit bättre. Det kändes som att jag fick den bästaste och varmaste kram som någon någonsin fått av en bit tyg.

En bra dag, kanske den allra finaste.

Tills jag spelade pingis på rasten, tappade mobilen i golvet och grätskrek öppet bland lärare och elever när jag såg de tusen sprickorna över skärmen.

Korvigt finger, du!

”Oj”, tänker ni. ”Nu aktiverar han bloggen igen.” Så tänker ni. Och ”då måste det han skriver om minsann vara viktigare än snus”, tänker ni.

Men jag snusar inte. Snus är för fängelsekunder och sjömän. För killar som kallas Nicke och gymmar tolv gånger om dagen och spelar innebandy men mest på skoj, och drömmer om att få bli Paradise Hotel- Nicke med hela svenska folket. Lite som ett fattigmans-substitut för folk som inte är coola nog att röka.

Men jag röker inte heller. Och det är inte coolt (eller?). Rökning är för folk som ännu inte insett det coola i att låta bli. Och snusa istället.

Nu blev det snurrigt, nu var jag motsägelsefull. Det ska man låta bli att vara. Eller så skiter man i det och är det ändå. Så får det bli. Grattis till er.

Så. Allt är viktigare än snus. I synnerhet anledningen till återaktiveringen av den döda och ruttnande blogg jag en gång i tiden drev med förhoppningen om att bli kändis på world wide web.

I dag hände en grej, en grej så allvarligt allvarlig att jag måste berätta om den. Frågan är om ni är redo att höra, att ens ta till er vad jag nu ska ska berätta. Jag får helt enkelt chansa. Gör er redo, här kommer det. Redo? Så.

I dag lånade jag en nyckelknippa av en kollega. ”WHAAAAAT”, tänker ni kanske och öppnar munnarna av lika delar förvåning som förskräckelse. Men då kan ni sluta tänka nu. Stänga munnen. För det var inte det som var den allvarligt allvarliga saken i fråga. Så.

Jag lånade en nyckelknippa. Och i ett svagt ögonblick, med tankarna på annat, lirkade jag in tummen i en av nyckelringarna. Sedan spenderade jag tio minuter att försöka lirka av den i fickan, allt medan kollegan och jag ”letade” efter knippan. Eller ja, kollegan letade. Jag hade mest panik över tummen. En verklighet där jag skulle tvingas till amputation blev för varje sekund som gick mer påtaglig.

Men jag fick ur tummen. Och den sitter kvar, om än lite skevare än innan (tror jag bröt minst ett ben i den när jag slet ut den ur nyckelringen). Tilläggas ska att kollegan hittade nyckeln i ett skåp bara minuten senare. Hur den hamnade där kunde ingen av oss förklara.

Så. Välkomna till min blogg. Där inget allvarligt eller viktigt någonsin händer.

På äventyr

Runt lunchtid i dag bestämde sig sexåringen och hennes bästa kompis för att knalla ca 3 km till stallet/Burger King/ToysR’Us. Utan att låta sina föräldrar veta om äventyrsplanerna.

Vid stallet gick de in i hagen och klappade hästar. Livsfarligt.

Vid Burger King tiggde de gratis mat. För vem vill äta tråkig lunch hemma? Och gratis är väl ändå godast?

Vid Toys R’ Us letade de efter grejer att önska sig i julklapp. Företagsamt ändå.

Hemmavid ringde deras föräldrar farbror polis efter att ha letat sig fördärvade, både till fots och med bil. Adrenalin-påslag av sällan skådat slag.

Tre timmar senare kom då flickorna äntligen hem, efter att både polis och granne sett dem gå in i leksaksaffären. Ska man ha tur någon gång i livet är det väl ändå vid en sådan här situation.

Och här ligger jag med huvudvärk. Men det är lite skitsamma när medlemsantalet i familjen är intakt. Fifan, alltså.

Nu råder husarrest till sexåringen blir arton. Eventuellt längre än så.

Kaptenens loggbok: förkylnings-migrän-haveriet

Dag 3: Endast en medlem (jag) av besättningen (familjen) ligger nu utslagen av ett illasinnat virus. Högsta befälhavare ligger inför döden med hela 38 graders feber och sprängande huvudvärk. Jag misstänker att resten av besättningen kommer behöva begrava mig i en av blomlådorna på balkongen imorgon (fredagsmys).

Den yngsta rekryten försöker ihärdigt att få med övriga besättningsmän på ett myteri, men hittills har jag lyckats avvärja varje försök med diverse mutor (läs: glass, godis och paddor). Missnöjet på skutan sprider sig i takt med mängden snor och jag vet inte hur länge till jag orkar göra motstånd.

Viruset verkar sprida sig. Angriper de få livsdugliga hjärncellerna jag har kvar. Om jag inte överlever detta vill jag säga till mina efterlevande att jag älskar er.

Och att ni får ärva mina CSN-skulder.

Fan, fan, fan

Ibland suger livet musten ur en.

Vi skulle flytta, det var ”klart”. Hade precis satt oss för att fira fångsten: drömhuset, när telefonsamtalet kom. De hade ändrat sig, trots att de lovat oss, att vi hade ”första tjing”. De har nu valt en annan familj. ”Personliga band”, hette det visst.

Orden tar slut här, är totalt förkrossad.

Upp-ner-grejen

Nu är nog det kokta fläsket kokt.
Det verkar nämligen inte bättre än att jag har blivit the laughing stock i familjen. Det svarta fåret, som ingen vill vara med. Pappan som resten av familjen tittar och pekar på. Skrattar åt med avsky bubblande i mungiporna. Här blir det nämligen inte många rätt, ser ni. Ta bara smink-debaclet häromdagen. Är fortfarande hjärnmos i skallen. Tror (läs: hoppas) på riktigt fortfarande att den däringa där hemma drev med mig.

Samtidigt som jag vet att hon är komplett galen.

Och tydligen vill mig illa. Riktigt illa.
Se bara här nedan.
Men först, backstory: Var med dottern på ridlektion i går, söndag. Tyckte det såg svinfint ut det hon höll på med. Och det kände jag att jag var tvungen att skriva till Hästmamman där hemma. Skulle jag aldrig gjort.

IMG_4366

Gick genast in i försvarsställning, tänkte:
”Nu du, Hästmamman. Var det där ett trilla-av-stolen-skratt riktat mot din egen dotter?!”
Det var det inte.

IMG_4367

Fan.
Det här kommer jag få höra till dö-dagar.
Vill inte det. Men det är lite så nu för tiden.
Pappa ska man skratta åt. Inte med. Pappa ska man håna och trycka ner. Skicka iväg på små uppdrag som han uppenbarligen inte klarar av. No more, säger jag. NO MORE!

Får helt enkelt trösta mig med att dottern var duktig.
På att skritta och hoppa upp och ner på hästen.

IMG_4358

Ps. En gång råkade jag fråga Hästmamman om ”ponnys” bara var bebis-hästar. Det var säkert sex år sedan. Än i dag lever jag i skam.

 

Bajsa’rå!

Har ni någonsin hört det här: ”Hallå? Vad gör du där inne? Är du inte klar snart? Du har fan suttit tio minuter! Hur lång tid kan det ta att bajsa egentligen?!”

Jag hör det nästan dagligen.
Och då tänker ni säkert: ”Men problemet ligger kanske hos dig, Jimmy? Du kanske faktiskt borde chilla mindre och öka takten, liksom.”

På det svarar jag vänligt, men bestämt nej, och åter nej. Jag tänker aldrig stressa där inne. Jag tar den tid jag behöver.
Precis som Pixie. Vår hund. Saataaan, vilken tid hon tar på sig.
Så här kan en promenad se ut med Pixie:

1. Kommer ut, nosar lite, drar iväg med mig, nosar lite till.
2. Hittar en sweet spot. Men ”nä, passar inte riktigt mig.”
3. Nosar ännu mer. Typ i all oändlighet. Och vidare.
4. ”Wow, en ännu bättre plats, här kissar jag.”
5. Kissar. Till husses abnormt stora förtjusning.
6. Nu är det bara The Big Deal kvar.
7. Nosar.
8. Nosar.
9. Ja! Nej. Nosar.
10. Nosar.
11. ”Husse fryser, kom igen nu Pixie. Snälla.”
12. Nosar.
13. ”Hallå! Fan gör du egentligen?”
14. Nuuuu såååå … Nej. Nosar.
15. ”Är du inte klart snart, vi har fan gått i fyra dagar, det är minst åttiotvå minusgrader, skyndaaa.”
16. Nosar.
17. ”Hur lång tid ska det ta egentligen?!”
18. Pixie hittar äntligen sin spot, intar position … ready to launch. Men vad händer då?! Jo, en jävla fågeljävel kvittrar till i vårsolen, vilket får hunden ur balans FAILURE TO LAUNCH, SIR, LET’S NOSA VIDARE.
18. Husse inser att han kommer dö av köldskador om inte hunden bajsar snart. Och när ytterligare fem minuter har gått går Husse in med hunden.
19. Två minuter senare bajsar hunden på vardagsrumsgolvet.

Kontentan: Låt mig få vara ifred i vattenklosetten och skaffa inte hund.
Eller jo, gör det. Supermys, ju!

IMG_4355

Helvetets Hyllor

I dag fick jag ett uppdrag av min kvinna.
Och som den man jag är, så slipade jag svärdet, putsade rustningen,
och begav mig till sminkavdelningen på ICA Maxi.
Med inköpslistan nedan:

IMG_4350

Plättlätt, tänker ni.
När ni läst färdigt kommer ni skicka kondoleanser min väg.
För en liten bit av mig dog där, vid Helvetets Hyllor.

Jag tänkte ”jag börjar med hårfärgen, där känner jag mig mest hemma.” Nåväl.

IMG_4333

IMG_4334

IMG_4335

Redan här börjar frustrationen.
Knäböjd, och vilsen.

IMG_4336

IMG_4337

IMG_4338

IMG_4339

Det där var: ”jag är på väg att gå upp i atomer, men håller god min”. Typ.
Den där minen är jättelätt att hålla, som ni ser nedan:

IMG_4340

Nu börjar min hjärna smälta. Förvirringen är total.

IMG_4341

IMG_4342

IMG_4343

Äntligen. Portarna har öppnats, jag kommer släppas fri.
Trodde ni ja.

IMG_4344

Och så vitt jag vet är min själ kvar på ICA Maxis sminkavdelning.
Vad som följer är min jakt på något som inte ens personalen hittar.
”Vadå, mascara?”
”Nej, alltså, ögonfransfärg.”
”Ja. Men det måste vara mascara.”
”ÖGONFRANSFÄRGSAJAGJU!”

Förvirringen blev ju inte mindre av den här ledtråden heller:

IMG_4347

Hittade ögonfärgen till slut i alla fall. Vid det här laget är mitt liv ett skämt, någons onda, onda skämt. Och jag är reducerad till en pöl av uppgivenhet. Som inte är färdig.
Nästa anhalt: KICKS.

IMG_4348

Jag kom hem, vid liv. Och i säkerhet, trodde jag.
Men tydligen lyckades jag fly ifrån Helvetets Hyllor,

bara för att tvingas färga ögonfransarna. På mig själv.