Nä? Är det sant?
Kan. Det. Verkligen?
Ja.
Det. Kan. Det. Verkligen. Vara.
Jag är tillbaka. I alla fall för en stund.
Känner jag mig själv rätt blir det en intensiv 3-4 månaders period av bloggande.
Till den dagen det bara tar stopp.
Stopp.
Tvärt.
FADE TO BLACK:
Ungefär som Lukas Moodyssons karriär efter ”Fucking Åmål”.
Som för övrigt är min absoluta favorit-att-hata-att-älska-film. Jag fullkomligt ÄLSKAR
STOPP.
Därefter lovar jag er guld och gröna bananer – ”jag ska fortsätta, lovar …”
Men nä.
Det blir antagligen en kort, intensiv kärlekshistoria oss emellan,
där jag skriver mycket, alldeles för mycket.
Där jag tror att jag är alldeles för rolig och skrattar högt för mig själv,
mitt i ensamheten.
Till den dagen skratten dör ut och jag står kvar här,
helt jävla övergiven och förtvivlad,
med ryggsäcken fylld av gröna bananer.
En inom-parentes-komiker lämnad att sakta tyna bort bland tusen tankar,
och tusen ord utan sammanhang, rim eller reson.
Tackar och bugar på förhand.
Men låt oss nu älska mitt bland mina konstiga meningsuppbyggnader för en stund.
Det blir intensivt, räkna med det.
Men du, är inte det den bästa sortens kärlek?
(nästa inlägg blir inte lika pretto, tillrättalagt och poetiskt … lovar *blinkar med alla ögon i otakt)
Bitterpappan 